PTSD i alla fall?

Jag har lyssnar på två dokumentärer om svenska soldater som fått diagnosen ptds.
Det jag reflekterade över var det jag kunde känna igen mig i.
En man hade delad vårdnad om sitt barn.
Den veckan han blev lämnad ensam så åkte han in till Stockholm gick runt mitt i natten och åkte tunnelbana där risken att våld skulle ske var som störst.Han startade aldrig något el råkade inte illa ut.Han blev lugn av att vistas i de miljöerna hans spänning släppte....

De veckor jag blev själv så dejtade jag.
Jag åkte kors och tvärs.
Försatte mig i fara.
Att åka hem till män jag inte visste ett skvatt om.
Det gav utlopp för en spänning inom mig.
Och även en inre önskan att bli älskad och bekräftad.Och en motsatt önskan att någon av de jag träffade kunde avsluta mitt liv.
Så trasig var jag.

För kvinnor som levt med psykopater finns en term "mord genom självmord".Att de avslutar sina liv pågrund av det som psykopaten håller på med i nuet eller på grund av  minnen av hans handlingar .

En psykolog från kris och traumacenter uttalade sig om minnen.Att minnen för att bearbetas måste kopplas ihop.Minnet med handlingen och känslan det medför.
Min terapeut ,när jag började berätta sa det du berättar är så hårdkokt.
Att jag berättade om knivar under kuddar osv utan större känslor.
Jag ser bara en del minnen i mitt inre oftast samma minnen.Jag levde i det här i 14år men det är oftast samma minnen på min näthinna.
Därav känslan "åren som försvann".
Ibland kommer bara känslominnen ,något händer i nuet och förvirring och en stark känsla bildades.
Jag blir "stum" paralyserad några sekunder.Sen släpper det.Kroppen hamnar i ett känslominnen.
Jag ser inga bilder , det är "känsloflashbacks".
Jag undviker nära relationer det är där de kommer oftast.Ibland på arbetet.Det som triggar mina minnen oftast är härskartekniker , kroppsspråk , tonfall och ord samt handlingar.
De senaste året har jag hamnat i en självvald isolering.
Det är bara hemma jag kan slappna av.
Där jag inte behöver läsa av andra människor intertioner och avsikter.För behöver jag skydda mig?
Där försvinner jag in i dator , musik , läsande och skrivande ,något kreativt.

Jag har haft en hög stressnivå när min dotter åkt till sin pappa.Ångest.Jag har varit rädd.
För att hon ska kränkas emotionellt.
Att hon inte ska få föräldraromvårdnad i sömn,mat ,hygien ,socialt liv och mötas emotionellt tex om hon blir ledsen.
Jag har sett tecken på försummelse.
Även en kurator hon köpte balsam till henne.
Varför anmälde hon inte?
Det hade stött det jag lyft fram år efter år utan gehör. Sök stöd hos soc sa hon frivilligt.
De kommer att se hur han är.
Hon var naiv och även jag.
Det hon såg skymta fram döljde han uppe på soc.

Minnen var det jag ville förmedla.
Att få ihop bilder i huvudet med känslor i kroppen.
Jag fick ihop ett minne .Min skräck / rädsla för att hon kan skadas. en känsla.Att hon behöver skyddas.
Att jag kan inte skydda henne.
Med bilden av När jag skriker i dödsångest när han slår ihjäl hunden med en träklubba.

När det minnet kopplades ihop i min hjärna med känslan hamnade jag på golvet i samma position som då.
Med armarna över bröstet och tårar rinnande på mina kinder.Det har hänt ,det har hänt till mig själv i över en timme....
Ja jag berättade detta för min terapeut.
Vi har ju inte pratat så mycket om detta, sa han.
För att det jag berättade var hårdkokt.
Då slutade jag...
Det är minnen som återberättas som är splittrade.
Som är hårdkokta.
Bilden inom mig  utan känsla.

En känsla utan bild till.
Bara nuet ,där en situation triggat känslan.
Där blir jag istället väldigt känslosam.
När jag berättar mest ilska och vanmakt.
Efter ihopkopplingen av hunden med känsla.
Har behovet av att förstå det som hänt.
Och de konsekvenser det gett mig.
Resulterat i skrivande i bloggen..
Fler minnen kommer .
Fler mardrömmar.
Mer trötthet.
Sämre förmåga att hålla i rutiner.
Stöd?
Terapi?
Existerar inte.
Jag ska igenom det här .
Jag ska bli friskare.
Jag vet vad det handlar om...
Minnen som ska hämtas hem hela.
För läkning.
Kroppen skyddar mig.
Om alla minnen ploppar upp hela?
Vad händer då?
Han finns ju i mitt liv.
Befinner mig i ett skyttegravskrig genom vårdnaden.
Om alla minnen kommer så är det som
Jag skulle rusa ut på slagfältet och skrika
Skjut mig , skjut mig.
Det var teurapeftens förklaring.
Varför EMDR -terapi inte var bra för mig.
Du befinner dig fortfarande i situationen.
Du behöver vara trygg i säkerhet och utan kontakt från traumat.
För att påbörja sådan behandling.