För många år sen stod han och jag och drog i min dotters cykel.
Hon var 6år då.
Jag ville ha hennes cykel för att kunna ta oss hem.
Där jag bodde då.
Det är för långt att cykla för henne, sa han.
Allt urartade i att han till slut håller om dottern.
Kramar henne och gråter .
Du tar inte min dotter ifrån mig.
Han tar hennes lilla hand i sin och börjar gå sin väg.
I trans i sin egen värld.
Jag finner mig , går i kapp och tar hennes hand i min.
Hon bor hos mig nu.
Denna vecka.
Han släpper.
Sätter henne på packethållaren på min cykel.
Hon gråter , jag gråter.
Skräcken släpper sitt grepp.
Chocken släpper.
Så fruktansvärt att se han tappa verkligheten och hålla i och sen gå iväg med henne.
Tack gode gud att jag fick loss henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar