Jag har i många år kämpat för att få mina erfarenheter av min misshandel verifierade och dess konsekvenser för mig genom vården.
Att jag är en kvinna som upplevt onormala händelser och utifrån det är mina skador normala.
Att mina känslor ,min stress och mitt beteende är normalt utifrån den förklaringmodell en.
Att vara jag och hantera vardagslivet är en bedrift.
Varje dag är att vakna och under dagen springa ett "marathonlopp". Jag klarar det ett tag tills min kropp ,hjärta och hjärna blir totalt utmattade.
Då har jag inte heller förmågan att förklara så att de förstår.
När jag är som sjukast möter jag en ny läkare.
Då ska jag scannas av för diagnoser och sjukdomar.
Det blir en stress i sig.
Du vill Definera mig till något jag inte är.
Jag fick diagnos bipolär för 8år sen med tillhöra tung medecinering.
Jag talade om att jag misshandlas då.
Fick inget gehör.Den feedback jag fick var du har inte misshandlats.
Jag avslutade själv min medecinering.
För ett år sen scannade jag för bipoläritet igen.Var så fb över det.
Det visade sig efter den andra diagnosticeringen att jag Inte är bipolär.
Med den ström vi har av nyanlända nu kommer utbildning och vårdens kunskap av trauman och diagnosticeringen av ptsd och komplex ptsd att öka.
Vilket kommer att gynna tidigare misshandlade kvinnor.Att leva i alla former av misshandel är att jämställa med tortyr.
Vi har kanske inte blivit upphängda i krokar eller fått våra naglar utdragna eller bränd med cigaretter.Vår tortyr har varit mer sostifiskerad grym och utstuderad än så.
Oftast har vi varit utsatta för flera olika makt/kontroll strategier samtidigt.
Flera olika sätt att förminska/kränka vår integritet.
Samt gått på spänn för att undvika explosiva våldsamma utbrott och med större delen en passiv ilska närvarande redo att slå till mot oss själva eller våra barn.En del har försökt att fly och blivit tragiska notiser om sin egen död i tidningen.
Vi har varit fängslade i våra hem.
Vi har känt skam och skuld för djupt inom oss bakom våra strategier för överlevnad ,har en del förstått.
Vi har för våran överlevnad skull förminskat och anpassat oss.Gått djupare in i bindningen till våran förövare.Ju mer våra jag utplånades av den personen desto större längtan av att mötas av kärlek av den hand som slår.Den mun som förminskar oss via ord.
Till sist har vi internaliserat hans syn på oss själva genom alla former av tortyr som vi mött.
Att förlora sitt jag ,sin förmåga att definiera sig själv.
Är ett kaos och förvirring på individnivå.
Därför är även vårdens kunskap viktigt för att ge de här kvinnorna chansen att läkas.
Vi som smög ut om natten med det viktigaste med oss ,vårat barn i handen.
Många av oss kommer till en punkt slutligen där vi gör valet att leva eller dö.När vi inser att vi inte vill leva i våran verklighet längre.Tittar på våra barn och inser vi själva måste fortsätta leva , det går inte.Vem ska skydda dem då?
När en mor överväger att lämna misshandeln genom att ta sitt liv.
Så kan ni kanske förstå att vi känner oss lika lite värda som våra misshandlare säger och behandlar oss som.
Vi fortsätter att skydda våra barn.
Vi möts ibland av en socialtjänst som inte förstår det dolda våldets principer.
För att kunna tortera krävs känslokyla.
Dessa som kan det upplevs ibland av socialtjänst som logiska rationella och stabila.
Samarbetsvilliga och insiktsfulla.
Kvinnan som har sovit fullt påklädd på en madrass på golvet.Med en kniv under sin kudde.
För att skydda sig själv och sitt barn från hans vansinnesutbrott ,framstår som nervös ängslig och instabilt.
Vi vill inte bli notiser i en tidning ,när vi flyr för våra barns liv eller vårat eget liv.
Vi vill inte defineras som tokiga av svenska myndigheter när vi berättar om år av rädsla och skräck.
Just nu tom kanske i huset eller lägenheten bredvid dig finns det kvinnor och barn som lever i ett fängelse av tortyr.
Vi är många som har levt i den verkligheten och som lever kvar.
Fysiskt eller genom gemensam vårdnad och i våra mardrömmar.
Nästa gång du möter oss i din profession.
Tänk en tanke längre bort.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara....
Jag har överlevt 23 års psykisk misshandel.
13 år i relationen och 9 år gemensam vårdnad där även det egna barnet misshandlas.
Jag har lyft detta hos bup ,sjukvård ,skola och socialtjänst i 9år.
Många myndigheter har haft informationen.
Ord står mot ord och dessa män är otroligt skickliga på att manipulera enskilda tjänstemän.
Det handlar inte endast om att våga fråga.
Det handlar om att förstå och agera.
För ett år sen sa äntligen en representant från sjukvården du misshandlas fortfarande..
Och jag kunde börja läkas.
Genom att bryta hans manipulation av barnet.Hon flydde till sist ifrån honom utan stöd av någon myndighet.
Just nu fortgår den inte.
Snart ett år har den 23åriga misshandeln upphört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar