ögon...

- Vet du vad som händer med dina ögon,när du pratar om det här?
Jag sitter hos handledande psykolog för min dotters funktionshinder.
Du tar inte ögonkontakt ,det gör du i vanliga fall,tittar på mig.Det kan upplevas autistiskt.

-Det blir så när jag pratar om det här ,jag går in så i mina minnen och befinner mig där.
Känner mig förtvivlad och maktlös.
Och befinner mig i den verklighet jag har lämnat.
Samt att jag vet att ingen tror mig.
Funderar du på om jag tror dig ?
Ruskar på huvudet.
Du beskriver tortyr..

Ibland berättar jag och då syns inte min ledsen het utan min ilska mot han och ilska bort socialtjänst och vården.Alla de personer och  forum som förminskat min historia och sanning.

En av mina triggers är varför gick du in i relationen?
Varför lämnade du inte?
När den frågan kommer vet jag att personen inte kan förstå vad som händer.
Inte förstår den långsamma process att internalisera hans definition av mig och hans verklighet som uppstår och hur man som individ bryts ner.
När det finns ingen yttre person att prata med.
När den som misshandlar är samma person du söker kärlek och tröst hos.
10år var jag själv i huset som Gud glömde.
Med mina tankar ,känslor och behov speglade av en mycket "sjuk människa".

Jag var ung och naiv.
Jag kunde inte förstå att en människa kunde ha andra drivkrafter än kärlek och empati.
Jag släppte in honom i mitt hjärta och trodde att han fungerande som oss vanliga människor.
Jag kände inte till narcissism el andra former av personlighetstörningar.
Jag var inte medveten om mitt relationsmönster.
Den starka längtan att älskas av en man.
Lika stark som en drog och att jag gjorde allt för att få den drogen/känslan.
De två frågorna väcker min egen skam och skuld.
Efter emotionell misshandel uppstår förvirring på identitetsnivå.Och även förvirring i att säkerhetställa andras människors dolda motiv.
Vad är jag?
Vad är du?
Definera jag verkligheten rätt?
Tydlighet ,inga spel och koll på mina försvarsmekanismer och andras.