Avvisad

Ibland i mitt liv har jag känt mig avvisad av den man jag älskar.
Även i andra sammanhang kan jag känna mig utanför att inte räknas.Att inte riktigt tillhöra gruppen.Se handlingar som görs av andra som "puttar ut" mig.

Har haft en helg av hög ångest.
Som utlöst av min känsla att avvisas.
Smärta ,förtvivlan och sorg.
Jag förstår att något djupt och gammalt ligger bakom de här starka känslorna.

Fysiskt till det yttre handlade det om att en man som triggar igång detta.
Hela innebörden av hans livsval sjönk in.
Att de öppningar jag såg för mig i hans liv försvann. Att han bestämt förklarade att hans vuxna barn var första prioritet.Att min existens skulle hållas hemlig för att han skulle bygga hennes tillit till honom.
Jag uppfattade att de skulle bo tillsammans så länge han var tjänstledig från sitt jobb.
Nu flyttade han fram den gränsen att han kanske skulle behöva stanna längre.

Jag hade fattat beslutet att jag hanterade det halvår det var frågan om.Samt att dottern hade inga bekymmer med att han har relation till en kvinna.
Det var viktigt för mig ju med att borderline är med i bilden.

På ett vis vill jag skrika till honom du gör fel val efter läst mer om funktionsnedsättningen.Läst vilket helvete nära anhöriga går igenom vid borderline.
På ett sätt blir det en form av misshandel pga de förmågor som saknas vid socialt samspel.Seperationsångest är en del i diagnosen.Har han väl förändrat hennes boende och de ska bo tillsammans kan det mkt möjligt blir att hon inte kan släppa pga sin separationsångest. Och för att dämpa sin ångest då går in i psykiska hot och fysiska självskade beteenden.

Och hon kommer vara hans första prioritet.
Han jobbar på att bygga upp tillit nu.
Gamla sår ska läkas genom att han kommer inte lämna henne som hens mor gjort.
Hon har alltid velat bott hos honom.
Men det har inte gått pga jobb ,avstånd och kanske hans relationer till kvinnor ?
Jag började ställa frågor om detta rätt raka och tuffa. Det resulterade i att han kände sig angripen och måste försvara sig.
Då förstod jag att i detta ligger en massa skam och skuld inblandat.Bra triggers att styra någon med.

Han vill förhindra/förebygga ev självmordsförsök.
Borderline är också en manipulativ sjukdom så risken finns att han kommer få göra sitt val.Och välja sin första prioritet.

Soppa ,rent ut sagt.
Jag själv lyfte till honom att jag kände mig lurad.Jag kände mig avvisad och kände besvikelse, irritation och sorg.
När jag lyfter mina känslor till honom går han djupare in i resonemanget ,dottern är första prioritet.Blir irriterad på mig.
Säger att jag inte förstår att jag angriper och anklagar honom.

Kände att diskussionen vi hade spårade ur och ringde upp.Han svarade han var för trött . Tillsist lämnade han mig i sms-konversationen med orden jag ska lägga mig. Så jag kände att mina känslor räknades inte och inte mitt perspektiv.
Och att inte svara i telefon och avbryta samtal med att jag ska lägga mig.
Jag kunde inte sova efter detta.
Blir silent treatment.
Så jag önskade honom ett gott liv.

Dagen efter kom en sur mun och jag förklarade åter igen mina behov och känslor. Hans prioritet var hans golfklubbor. Jag kunde låsa upp garaget så kunde han hämta dem föreslog han.
Så enkelt ska du inte komma undan sa jag.
Så jag bestämde att han fick hämta dem när jag var hemma.Så avvisad igen han gör slut på vad nu våran relation ska definieras som.

Lördagskväll skulle vi gått på en gemensam parmiddag.
Han tar kontakt med mig på kvällen och frågar om jag vill reda ut det ?
Han vill.
Att han ser en framtid för oss.
Kanske imorgon eller om 1år.
Så när jag mår som sämst för ångesten är rätt stor när det blir lördagskväll.
Så får jag en bild på maten.
Jag ifrågasätter det.
Inombords känner jag ,vad elakt och utstuderat.Min känsla av att stå utanför blir förstärkt av det.Jag är inte där utan ligger hemma i världens ångest efter blivit avvisad gång på gång av honom.

Så funderar ,han kan inte möta mig emotionellt.Vad är hans problem?
Vanlig manlig tröghet?
Narcissism.
Psykopat .
Kom fram till att här finns förmodligen  autistiska drag som försvårar mentaliseringsprocessen.
Att kunna förstå någon annans känslor och perspektiv.

Jag har mina sår efter min misshandel
Och en man som inte har förmåga att  förstå eller är emotionellt klumpig som både avvisar vid gräl och inte kan stanna upp och lyssna på det jag säger ?
Behöver jag det ?
Förövrigt var det ett väldigt gräl sjuk och infekterat förhållande han lämnat.
Jag är ingen drama -Queen.

Jag vill ha en relation där vi båda har rätt bra självinsikt.Där han aldrig lämnar situationen.Att respekten hos sinsemellan värderas n högre än att ha rätt.

För egen del ?
Reda ut mina starka känslor när jag känner mig avvisad.
Kunna bekräfta och validera min ev partner bättre.
Även om vi inte tycker likadant är det hans sanning i ev gräl.
Och attrahera en man som oxå äger denna förmåga.