Ursäkt och Förlåtelse...

Jag definierade mina gränser det här beteendet är inte okej.
Förklarade varför.
Gick hem från arbetet med en olustkänsla.
Kl 07.00 dagen efter kom den första responsen.Det vi gjorde var inte okej
Jag är tacksam för att du talar om för mig att du ser det ,på det viset.

En kvart senare kommer nästa . Med en rädsla för att jag ska tycka illa om hen.
Att hon skulle få "skulden" för det beteende som uppstod i arbetslaget.
Nej , jag ser det inte så sa jag.
Att det ska vara en representant från mitt arbetslag ,tycker jag är helt riktigt.
Sättet det skedde på var inte hen delaktig i.

Är glad att det nu syns tydligt på min arbetsplats att några lägger arbetsuppgifter de själv inte vill ha i knä på andra.

Och att kollegor lyssnade på det jag sa och bad om ursäkt.
Fortfarande ser det inte riktigt hela dynamiken och spelet som fortgår att de alla har tendens att lägga sitt ansvar i andras knä..

Ingen är perfekt och den självkänsla och självinsikt för att se sin del i saker som sker och händer är inte alltid lätt.
Ibland kommer den senare och även jag handlar fel.
Att svälja sin stolthet och stå för det jag gör.
Att kunna be om ursäkt och kunna ge Förlåtelse är ödmjukhet från båda håll.

Jag har blivit trampad på många gånger i mitt liv.Att människor ser det och respekterar min person och ber om ursäkt.
Det läker även andra sår där aldrig någon ursäkt sagts.
Nu börjar jag närma mig sammanhang där mitt mönster börja mildras.
Respekt kommer inifrån.