Det här är fortfarande för sårbart att skriva om.
Efter misshandeln var min självkänsla låg och mitt behov av bekräftelse skyhögt.
Samtidigt existerande en ångest som tilltog när dottern var borta.
Mina gränser suddades ut det gick inte att säga nej.
Dejtingkarusellen snurrade igång.
Jag kraschade tillslut...
Jag möte det jag absolut inte skulle möta.
Förklarade misshandeln.
-Du har inte blivit misshandlad.
Och psykiatrins förklaringsmodell.
Överläkaren ringde mig och ställde ett par frågor och det mesta om sex.
-Du har haft för många sexpartners på kort tid ,du är bipolär..
Såren efter misshandeln .
Såren efter sexkarusellen.
Såren efter att inte bli trodd angående misshandeln.
Kränkningen av överläkaren .
Slutligen fel diagnos .
Att jag inte blev galen!
Djupt deprimerad blev jag däremot.
.....mina ögon, undrar nu idag om de då var fullt utvecklad PTDS.
Och den blick av stirrande tomhet i fjärran som då kan existera..
http://www.svd.se/jag-tankte--nu-duger-jag-till-nagot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar