Att bearbeta sjukvårdens viktimering.

Viktimering är att till det yttre hamna i situationer som påminner om misshandelsmönster.
Så upplevelsen och känslan är att det händer igen.
Du kränks in på bara skinnet och även på insidan vem du är.De tidigare såren är inte läkta och nya tillfoga.
Det kan uppstå tex vid en rättegång ,när offer skuldbeläggs genom sina kläder och sexualvanor.
Att skuldbelägga offret.

Det kan också uppstå i kontakt med sjukvården.
Kommentarer och bemötande du inte ska behöva möta när du är som sårbarast.

Det finns manualer för hur tidigare misshandlade kvinnor ska bemötas , utformad som bla utbildningsmaterial för sjukvården.
Förrutom kommentarer som förringar min upplevelse av grym utstuderade psykisk misshandel
Med härskartekniker , sadism och tortyrmetoder.

Så får jag aldrig fylla i en skattningsmodell för min postraumatiska stress.
Trots jag bett om det.
Jag får inte scannas av mot PTDS.
I stället används mina symptom för att scannas av mot lämplig diagnos i DCM-BIBELN .
Utan större framgång.

Kan jag själv läka ut mina symptom?
Och leva och hantera dem som inte läks ut.?
Att ens erfarenhet av misshandel blir trodd och få sina sår erkända är enligt forskning viktigt för tillfrisknande.

Skulle jag vara hjälpt av en terapeut som jag inte behöver börja informera om våldets konsekvenser på individnivå? Förklara hur hen ska fråga och bemöta mina svar?Förklara det psykosociala mönster som bildas.Hur emotionell bindning till sin förövare tillslut knäcker en individ?
Att det är inte bara att gå?
Det finns inget jag kvar tillslut.

Måste jag förklara den tomhet som bildas då och olika strategier för att fylla den?
Måste jag berätta om självförrakt?
Uptagenheten med det som hänt för att förstå?
Hur varje gång mina upplevelser av att blir negligerad gör att min ilska växer.
Att mitt hat ökar till förövare och de som negligerar min upplevelse av våld och till mig själv.
Att det leder till vanmakt , förtvivlan , maktlöshet.
Att bakom min vältaliga fasad kan jag inte sätta ord på just det här.
Att jag är fruktansvärt ledsen också.
Hur kan jag acceptera det?
Förlåta ?
Samt släppa det?
Är det de bästa?
Att inte längre kämpa för rätt diagnos , behandling och terapeut.
Att kunskapen och stöd i att bearbeta våld inte ligger inom psykiatrins kompetens.
Att offer för misshandel kan agera precis som jag.
Att tilliten och behov av att skydda mig själv skapar
Det ni tillskriver autismspektrumtillstånd?
Att rigiditeten handlar om att lyfta fram det som faktiskt hänt?För döva öron som inte har kunskapen.
Att det finns inget normavikande mönster i att uppfatta verkligheten?
Att jag uppfattar varje nyans och skiftning i människors attityder och ansikten.
Åratal av träning för att ge akt på min förövares sinnestämning för att minimera våldet genom mina egna strategier.
Och kan inte bemöta det som inte sägs?
Att för att överleva skärmar jag av.
Att jag vill inte se glappet mellan det som sägs och det som speglas ut via kroppen?

Och inte heller inom socialtjänsten.
Den vägen har jag också försökt.
Räcker det att jag förstår och vet, för att själv utan stöd från professionella läkas igen?
Att gå från offer - överlevare till levare.
Att inte fastna på överlevarstadiet.