Att gräla konstruktivt.

Har haft ett gräl som var så okunstruktiv det bara kan bli.Det väcker frågor och funderingar hos mig.
Det är viktigt för mig att kunna gräla konstruktivt.Kan jag inte det så kommer inte heller den sanna och kärleksfulla relationen jag drömmer om inte heller bli verklighet.Att kunna ta konflikter utan att förminska mig själv.Att inte bli defensiv.Eller jaga billiga poäng.
Att inte bli osäker och förvirrad.
Att se mina egna projektioner och den andres.Jag är inte helt där än men ser en del av mina mönster i konflikter som inte gagnar mig.
Hur beskriver jag mina tankar ,känslor och sår utan att gå in i Egots kamp om rätt eller fel?
Hur framför jag det jag vill utan att projicera? Utan att kränka och såra både mig själv och den andre.
Hur grälar man från hjärtat.?
Eller lever man genom hjärtat så kanske gräl är något ovanligt.Att det blir konstruktivt dialog och vi kastar inte skita på varandra.
Jag avskyr när jag trängs in i hörn och ska pressas att svara på frågor jag ännu inte processat. Jag får inte ihop trådarna och blir irriterad att tvinga att svara på något jag inte reflekterat över med mig själv.
Och mina försök att vara sann och ärlig från hjärtat är fel svar för den andre.
Jag avskyr att definiera och tolka andra människors tankar och känslor.
Jag vill att de säger det själv och se om jag kan förstå deras sätt att känna och tänka.
Ska jag definiera och tolka någon på order så finns ett facit.Den andre kan säga ,nej du har fel så är det inte.
Att hoppa från ämne till ämne skapar bara en gegga som är omöjligt att reda ut konstruktivt.
När är ett gräl avslutat.?
När någon flyr ?
När någon tar sig tolkningsföreträde och får den andre med sig under förvirring i ett avslut för den ena.
Om man för tidigt ber om ursäkt när man inte är där.Finns lusten att sticka den andre med ord för att bli av med sin egen frustration och jämna ut Egots maktbalansen. Eller lyfta fram andra händelser och skeenden som motbevisa att personen inte alls gör som den precis gjort som grälet handlar om.
Gräla konstruktivt är inte lätt.
Min ilska togs inte emot som barn.
Min mor gick sin väg eller hänvisade mig till mitt rum.
Mina föräldrars gräl var min mor arg och min far mer retade henne.
Tystnad och saker som kastas på väggarna som sakta rinner ner på vägen.
Stanken av sur filmjölk sprider sig.
Idag så grälar de min mor med personangrepp och en far som säger sitt.
Min mor vet idag att hennes ord i konflikt blir för hårda och kan be om ursäkt.
Bråken gäller hennes syn på det liv jag lever och hur jag kämpar och kämpar..
Finns en viss poäng men det blir grymt att slå på min dotter.Som vuxen försvarar jag min dotter i de hårda omdömen hon säger till henne.
Som barn fick jag möta dem själv...
I tystnad på mitt rum med tårarna som blötte ner min kudde.
Jag grälar oftast konstruktivt med min dotter ibland rinner bägaren över och jag blir en skugga av min mor.
Ser i hennes ögon hur jvl omoget jag betett mig.Jag ser mig själv i hennes ögon.
Både det omogna jag säger och den smärta jag själv kännt i konflikter med min mor.
Jag gör alltid avslut och står för när jag inte grälar konstruktivt.

Vi alla vill ju älskas och bekräftas precis som vi är.