Våld är våld.

Vi kvinnor som träffat dem mer kalla och beräknande våldsverkaren, han som slår med ord.
Som gått över gränsen fysiskt ett par gånger.
Vi har svårare att greppa och förstå vad vi har varit med om.
För att våran egen definition av våld är fysiskt.
Våld är så mycket mer än en smäll på käften. Kvinnor som mött våldet av samma man genom slagit och sparkar.Sexuellt genom att ha sex mot sin egen vilja .
Samt ord ,handlingar grymma utstuderade allt i syftet att slå djupt inne i dig.
På den du verkligen är psykisk ,mentalt och emotionellt.
Vi kan inte bevisa våldet.
Vi har inga fotografier.
Inga sjukjournaler.
Inga synliga ärr och sår.

Vi mår bara fruktansvärt dåligt för slaget har träffat oss på individnivå i kärnan av vem vi är.Förvirring och att konsekvensen kan komma på identitetsnivå.
Vem är jag?
Gränserna suddas ut i identitetsuppfattning.
Ansvar ,skuld och skam fortsätter att gröper ur oss.
Vi blir sjuka både fysiskt och psykiskt.
Vi kan i jakten på att förstå vad vi varit med om mötas av oprofessionella inom sjukvården som i sin okunskap förvärrar läkesprocessen.
Att inte få vidimerat att jag var ett offer.
Jag var utsatt för utstuderad misshandel.
Jag har psykiska och emotionella sår pga det.
Jag har inte fått dem ihopsydda av nål och tråd. De ord och handlingar som skapat mina sår har ägt rum.
Sår måste få läkas.
Att inte själv initialt förstå misshandeln.
Att vara oförmögen pga skuld och skam berätta om den.
Att få möta attityder och ifrågasättandet att jag blivit utsatt för våld ,när jag vågat.
Att då inte förstå smärtan av alla blödande sår inombords inte få lära sig sunda strategier för att läkas.
Att ifrågasättas.
Att få sitt våld förringat.

Att fly i från sin smärta.
Nio år senare börjar min läkning.
För jag har satt ord på det våld som hänt.
Genom att skriva.
Att sätta ord på det som hänt så har jag förstått.