1 1/2 år senare har jag honom på tråden.
Han med de beteenden som är orsak till den här bloggen.
10 min samtal om dottern och 20 min om hans förträfflighet.
Så uppfylld av sitt eget ego.
Jag hör hur allt faller platt mot marken .
Hans nålstick .Hans grandiosa självbild.
Hur han smiter undan allt som luktar föräldraransvar.
Så genomskinligt tråkig och dryg.
Inser nu att jag träffat så många människor efter honom som har empati , omtanke , engagemang och kärlek i sina hjärtan.
Jag är inte rädd för dig längre och hatar dig inte.
Tycker mest du är patetiskt.
24 år tog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar