Har jätteproblem med distans kontra värme.

Att befinna sig i totalt fokus.
När ens sms besvaras snabbt och mannen tar kontakt och ringer.
Då känner jag att det är okej för mig att messa och ringa.
Jag stör inte ,jag är inte jobbig,jag blir inte avisad.

När sms besvaras många timmar senare el tom nästa dag.
Jag och min dotter sms varandra ofta ,dagligen. Praktiska saker eller som uttryck för våra kärlek till varandra.
När jag väntar på svar.
Gör mig osäker.
Jag känner honom inte ,jag vet inte vem han är.
Igår så inträffade en tuff sak i mitt liv.
Jag kände då vad skönt det hade varit att dela det med en partner.
Bara lutat huvudet mot ditt brösten och känna dina fingrar leka i mitt hår.
Jag är stark ,modig och självständig.
Och just då var saknaden och längtan så stor att mötas av en annan människa.
Men det sista sms skickade jag och han är på semester med sina barn.
Jag ringer torsdag.
Jag vet inte att känna att det är inte okej att ringa på 4dagar.
Och skicka ett sms som kanske besvaras dagen efter.
Har man tid att skita så har man tid att svara på ett sms.
Detta är sår som blottas.
Så många gånger var jag fången i hans tystnad på obestämd tid.
Ett straff som inte var tidsbestämt.
Gärna i samband med konflikter när jag försökte nå fram.
Inslängd i en mörk isoleringscell med alla tankar , känslor som inte får utlopp.
En ångest som går igång.
Hur långt är mitt straff ?
Den som själv inte varit där förstår inte helvetet som drar igång.

Jag har i alldeles färskt minne hur fd särbon inte kunde möta mig i en konflikt.
Han gömde sig ,svarade inte och slutligen stängde han av mitt nummer.
En hel helg.

Eller när jag suttit inlåst på min toalett för att skydda min dotter från ett ångestanfall som skär som knivar i mitt hjärta med en mobil i min hand.Övervägt med mig själv ska jag skicka ett sms?
Ska jag tala om att jag behöver möta dig i min smärta för att hitta ut i det som en gång var?Att dina ord och din röst gör att jag känner mig lugn och älskad ,du ser mig.

Jag har väldigt svårt med min tillit och be om stöd för så ofta har jag blivit lurad ,bedragen och besviken.

Igår kände jag denna avgrundskänsla bara lite lätt.Hanterbar mest bara liten sorgsen.
Jag behöver tydlighet och känna det är okej att ta kontakt när jag vill och mötas av svar.
Jag vill inte ha av och på i kommunikation.
Jag är inte klängig men detta är svårt för mig att ställas inför med en ny människa.
Jag själv tycker jag sagt det tydlig.
Tillit byggs inte av ord utan av handlingar.

Jag skyddar mig själv genom att fly.
Att blocka telefonnummer.
Radera all kommunikation och slänga bilder.Gå in i en kortare tystnad.
Jag behöver fundera.
Upprepa jag samma mönster?
Väljer jag exakt den som kan dansa den dansen med mig ?
Jag vill ha kärlek ,ingen drama.